Raison d' être

Lite franska så här på morgonkvisten. Vad är egentligen syftet med den här bloggen. Jag är inte helt säker på att jag vet själv, men ett försök att reda ut begreppen både för mig själv och för mina läsare kan vara på plats.

Uppmärksamma läsare har nog kunna lista ut att jag arbetar i skolan, som högstadielärare närmare bestämt och det ångrar jag inte en sekund. Kan inte tänka mig något jag hellre skulle göra med mitt yrkesliv, men visst finns det tillfällen när man undrar vad i hela friden man håller på med. Dåliga dagar har vi som bekant alla och vi som jobbar med människor får dessutom titt som tätt ta del av andras dåliga dagar, vilket kan fresta på tålamodet och få en lärargrupp att kollektivt skaka på huvudet och undra varför i hela friden vi inte valde ett stillsammare yrke. Tråkigt och statussänkande är också att alla har rätt att tycka om, och att peta i vår verksamhet. Vi som är utbildade lärare är proffs på det vi gör, på att lära ut och i våra ämnen och det skulle inte falla oss in att ifrågasätta vår tandläkares kompetens när hon föreslår att göra en rotfyllning på premolar 3.6. Däremot är det okej för vem som helst att ifrågasätta skolans verksamhet och lärarnas kompetens. Vidare har läraryrket har nackdelen att jag är den av mina barndomsvänner och syskon som har överlägset flest högskolepoäng och sämst lön. Även här med en ganska väl tilltagen marginal.

Jag hörde på radion häromdagen, tack kära P1, att pengar innebär lycka, men bara upp till en viss nivå. Nu minns jag inte de exakta siffrorna men det rörde sig kring 50.000:- i månaden. Därutöver är det meningslöst att tjäna mer pengar, ur ett lyckoperspektiv. Forskare, visst finns det forskning om de mest märkliga av områden, har räknat fram att vid en månadsinkomst på femtio tusen kan du unna dig allt det där lilla som sätter guldkant på tillvaron utan att bekymra dig om ekonomi. Inte köpa en ny Ferrari om året, eller ett slott i Provence, men väl en spa-weekend då och då, vinprovning i Toscana och en två år gammal Audi A4 istället för en tolvårig trea. Då en hundraprocentig löneökning känns höggradigt osannolik, återstår alltså något annat och ordet för dagen är passiva inkomster.

Jag tror inte att jag kommer att ha råd att sluta jobba och är inte ens säker på att det är vad jag vill. Jag trivs som sagt ganska bra med mitt jobb och är ärligt talat ganska dålig på att vara ledig. Det är naturligtvis långt kvar tills jag kommer dit jag strävar. Med en årlig avkastning på 7%, vilket är rimligt historiskt sett behöver jag spara 3000 kronor i månaden i tio år. Eller 2000 i femton år. Enligt samma uträkning kan jag ha två miljoner på kontot på min femtioårsdag. Sett till en direktavkastning om fyra procent, vilket också är rimligt ger det mig 80.000 i utdelning, varje år, i dagens penningvärde. Det är en hyfsad guldkant på tillvaron det och det är på något vis dit jag strävar.

Tennisbetting då? Ja det är troligen inte det som kommer att fälla avgörandet. Det är trots allt ganska små summor det handlar om. Men det är ett intresse och många bäckar små... Vill också testa offentligt att det går att slå systemet, över tid, med kunskap och en väl genomtänkt och disciplinerad strategi. Mest en fråga om ego således, men det är klart att man inte ska förringa avkastningen. Sedan jag började föra bok över mitt spelande våren 2008 har jag gjort en avkastning på en bra bit över 100% och kan man fortsätta med en femtioprocentig avkastning varje år blir varje insatt femma till 10.000 på tio år, skattefritt. Teorin bygger på att man alltid satsar 5% av sitt kapital på varje bet. Det ger ett utrymme att misslyckas och aldrig förlora hela sin bank. Mitt index utgår från 1000:- i banken och bets om 50. När jag vunnit så att jag har 1500:- i banken ökar insatsen till 75:- och når jag 2000:- blir insatsen 100. På så vis behåller jag avkastningen och ökar aldrig risken. Blir det förluster får jag istället sänka insatsen.