Bomarknaden

Det är intressant det där med bostadsmarknaden, framförallt hur ens uppfattning svänger om man står utanför eller är inne i den. Man är väl sig själv närmast, antar jag. Vi har precis köpt hus, inget palats på något sätt men det är klart att det känns som ofantligt mycket pengar. Budgivning slapp vi tack och lov undan och på det hela känner vi båda att vi gjort en bra affär. Sen är det ju det där med priserna. Som bitter hyresgäst måste jag medge att jag tyckte att man gott kunde sätta åt de där villaägarna som överbelånat sig och drivit upp priserna till astronomiska nivåer och därmed effektivt hållit oss sparsamma och ekonomiskt försiktigt lagda medborgare kvar i våra dragiga hyreskåkar. Men så trillade sparkontot äntligen en dag över 300.000 och vi kunde på ett seriöst sätt börja se oss om efter vårt eget hus. I samma stund blev också reporäntan, ränteavdrag, ammortering och bolånetak begrepp som fick en helt annan innebörd.

Som ivrig sparare vill jag naturligtvis ha höga räntor på mitt kapital. Kan de höga räntorna dessutom tvinga några lyxfällemässiga villaägare från hus och hem och låta oss sparsamma köpa billigare var det ju bara ytterligare en bonus. Jag gillar bolånetaket eftersom det ger mig som är naturligt försiktig en mer rättvis chans mot högbelånade opportunister. Ränteavdrag har jag fått lära mig är en trevlig sak som ger mig pengar tillbaka på skatten och ammortera vill jag absolut, vare sig det är krav eller inte. Göran Persson är knappast husgud i JBs borgerliga hem, men den som är satt i skuld är inte fri och eftersom bostadsmarknaden förutsätter att man skuldsätter sig mer eller mindre, är det självklart bättre med mindre.

Så till frågan om det finns en bolånebubbla. Vad vet jag? Inte ens experterna tycks kunna enas och i den eventualitet de lyckas enas om att det faktiskt finns ett prisproblem på den svenska bolånemarknaden har de helt olika svar på vad man ska göra åt det. Det är väl också här jag har svängt när jag gick från hyresrättsinnehavare till villaägare. Vissa vill höja räntan och det innebär dyrare lånekostnader för hushållen. Lånen finns dock för all del kvar och kostar och kostar utan att egentligen minska särskilt mycket. Därmed kan man inte heller säga att höga räntor löser problemet på bostadsmarknaden eftersom problemet är höga priser, som leder till hög skuldsättning. Vi måste alltså få ned skuldsättningen. Det får vi inte heller med slopade, eller minskade ränteavdrag. Lägre ränteavdrag är också bara en ökad kostnad som inte minskar skuldsättningen. I princip är jag emot att staten subventionerar villaägande med skattelättnader, men man får väl tacka och ta emot då. Bolånetak för all del. Det begränsar hushållens möjlighet att buda upp priserna men det löser inte problemet med att det redan finns befintliga låntagare som riskerar att stå med större lån än husvärde om vi får ett prisfall.

Återstår alltså amortering. Det ökar hushållens kostnader och minskar därmed viljan att dra på sig onödigt stora lån, vilket håller tillbaka prisökningarna. Ser man som jag boendet som ett boende och inte en placering i fastigheter är en ständig värdeökning inte ett ändamål i sig. I en sund marknad ökar bopriserna i samma takt som löneökningar och inflation, vilket inte varit fallet. Amorteringar har också, förutom sin prisdämpande effekt, också effekten att skuldsättningen faktiskt minskar och därmed ökar hushållens motståndskraft i händelse av ett kraftigt prisfall på bostäder. Dessutom har det fördelen att kostnaden för bostaden blir lägre år för år, vilket i sin tur ger möjligheter att öka sparandet, eller konsumera något annat. Bara fördelar, möjligen undantaget bankerna, som gör stora vinster på våra bolån och ett amorterat lån ger som bekant inte heller banken några intäkter.