Lärarjobbet och klass 9A

Det här hör ju strikt taget inte till den här bloggens syfte, men låt gå i alla fall. En yrkesman blir upprörd när hans utskällda profession nu får ännu mera oförskylld kritik. Som tur är har i varje fall ett av våra fackförbund vett att ställa upp på sina medlemmars sida.

Gäller skolan, således. "Superpedagogerna" är tillbaka i en ny klass 9A och ska den här gången inte bara få rätt på eleverna utan även lärarna. Så långt allt väl. Vi kan alla behöva lite tips och coachning som det så modernt heter, men att därifrån gå till att säga att standarden i den svenska lärarkåren är under all kritik är att tänja på gränserna. Genom ett sådant uttalande bortser man helt och hållet från att skolorna, dvs kommunerna, sedan länge, om inte lagt ner, så åtminstone radikalt skurit ned på allt vad fortbildning heter. Man tar inte heller någon som helst hänsyn till att lärarnas undervisningstid har ökat, samtidigt som mängden administrativa uppgifter som dokumentation, åtgärdsprogram och uppföljningsmöten tar allt mer tid. Detta samtidigt som den expertis som en gång fanns för de elever som hade svårt att lära sig, dvs specialpedagogerna, och den yrkesgrupp som är experter på att hjälpa de barn som av olika anledningar inte mår bra, dvs kuratorerna, av besparingsskäl nu är så underbemannade att deras arbetsuppgifter också i stor utsträckning har hamnat på lärarna. Nästa steg blir att vi även ska ta över studie- och yrkesvägledarnas roll och det har redan börjat.

Utan att ta ringaste hänsyn till dessa faktorer som ligger helt utanför den undervisande lärarens kontroll konstaterar landets skarpaste pedagoger alltså att lärarkårens kompetens är under all kritik och att om det bara blev lite styr på oss så skulle det nog inte vara så illa ställt med resultaten i skolan.

Naturligtvis finns det dåliga lärare. Jag kan ärligt säga att under min snart sexåriga gärning på fem olika skolor har jag träffat på en handfull pedagoger som inte var mycket för världen. Under samma tid har jag haft uppskattningsvis drygt tvåhundra kollegor. Mellan tummen och pekfingret är cirka 2% av den svenska lärarkåren inget vidare, övriga 98% består av kollegor, som likt jag själv gör vårt bästa av en allt mer ohållbar situation där allt mer ska hinnas med på allt mindre tid, medan kraven från skolledning, huvudmän och föräldrar ständigt ökar och där den enda arbetsuppgift vi kan prioritera ned när högarna av rättning hopar sig, åtgärdsprogram och utvecklingssamtal fyller kvällarna och dokumentationen nätterna, är tiden för förberedelse av våra lektioner och tid att förkovra sig i vårt ämne.

Vi lärare är proffs på det vi gör. Vi behöver tid att vara väl förberedda för våra lektioner och vi behöver tid att se varje elev. Vi behöver fortbildas på riktigt, didaktiskt och i våra ämnen. I de fall där vi inte räcker till behöver vi stöd av kompetenta specialpedagoger. Kommer vi dit, kommer vi ofantligt långt mot en bättre skola och högre måluppfyllelse, helt utan superpedagoger i TV.